Uppgifter om händelseförloppet

A (f. 1967) halkade 29.1.2013 på bostadsaktiebolagets (den försäkrades) yttertrappa, varvid hon skadade ryggslutet och ena skinkan. Efter skadefallet kvarstod hos A ständig smärta och svullnad i högra skinkan och höftregionen samt smärtor i ryggslutet. Ersättning för A:s personskada söktes ur bostadsaktiebolagets ansvarsförsäkring för fastighetsägare.

Försäkringsbolaget ersatte fram till 1.9.2013 sjukvårdskostnader och inkomstförlust som berodde på symtomen och betalade 1 200 euro i ersättning för sveda och värk och annat tillfälligt men. Försäkringsbolaget ansåg att symtomen efter 1.9.2013 hänförde sig till degenerativa förändringar som inte berättigar till ersättning från ansvarsförsäkringen.

Kundens klagomål

A meddelar att hon är missnöjd med försäkringsbolagets ersättningsbeslut och begär att Försäkringsnämnden ger en rekommendation till avgörande i ärendet. A yrkar på sammanlagt 3 500 euro i ersättning för sveda och värk och annat tillfälligt men. A yrkar också på ersättning för inkomstförlust för tiden 1.9–3.11.2013 enligt 100 % arbetsoförmåga, för tiden 4.11–31.12.2013 enligt 60 % arbetsoförmåga och för tiden 1.1.2014–28.2.2015 enligt 100 % arbetsoförmåga. Dessutom yrkar A på ersättning för vårdkostnaderna också för tiden efter 1.9.2013.

A halkade i trappan 29.1.2013 och skadade då ryggen. Till följd av skadan uppkom smärtor i ryggen och en ca 20 x 30 cm stor blodutgjutning i korsryggen, i området fjärde ländkotan (LIV) –  första korskotan (SI). Smärtsymtomet i ryggen började i och med det högenergiska olycksfallet och uppfyller kriterierna för smärttillstånd CRPS 1. Vid en magnetkameraundersökning 28.1.2014 konstaterades hos A en skada på broskringen (labrum) i högra höften. På basis av de kliniska och de bilddiagnostiska undersökningarna har det inte kunnat konstateras några underliggande sjukdomar eller andra tidigare ryggskador som skulle kunna förklara symtomen. A hänvisar för orsakssambandets del till utlåtanden som läkare som behandlat henne har gett. På den här grunden yrkar A på ersättning också för tiden efter 1.9.2013 för den arbetsoförmåga och de vårdkostnader som symtomen har orsakat henne. Skadeklassen för sveda och värk och annat tillfälligt men bör utgående från symtomens svårighetsgrad fastställas till klass 3 som avses i trafikskadenämndens normer och instruktioner, det vill säga skador som är svårare än lindriga skador. I delegationens för personskadeärendens rekommendationer kan A:s skador jämföras med svåra ytliga skador som avses i 1.3 § och med medelsvår skada på nerver som avses i 4.2 §.

I de kompletterande skrivelser som A har lämnat in med anledning av försäkringsbolagets svaromål i ärendet och det sakkunnigutlåtande som Försäkringsnämnden inhämtat har A ytterligare ansett bl.a. att skadan orsakats av grov oaktsamhet från bostadsaktiebolagets sida. A:s egen beskrivning av skadefallet och en vittnesutsaga som en av A:s grannar har gett i ärendet visar att yttertrappan inte alls var sandad när skadan inträffade och att den sandades först 30.1.2013 på uppmaning av A:s granne. A har konstaterat att försäkringsbolagets ståndpunkt angående orsakssambandet uppenbarligen har grundat sig i avgörande grad på det utlåtande om det kliniska tillståndet efter skadan som getts av den hälsocentralläkare som var den första som gav A vård. A:s beskrivning av den vård som då gavs väcker en tanke om ett eventuellt behandlingsfel. A väntade på läkaren i omkring två timmar, läkaren undersökte A:s rygg bara genom att känna på den och ordinerade inte en röntgenundersökning. Olycksfallet förändrade A:s vardag helt och hållet. A är dagligen tvungen att kämpa mot motgångar och kraftiga smärtor. Hennes ekonomi har också försämrats betydligt.

Försäkringsbolagets bemötande

Försäkringsbolaget konstaterar att en förutsättning för att ersättning ska kunna betalas ur ansvarsförsäkringen är att det finns ett orsakssamband mellan den uppkomna skadan och de symtom som uppträtt. Ersättningsansvaret begränsas i allmänhet utgående från det orsakssamband som bestäms på basis av medicinska erfarenhetssatser. Om skadan har orsakats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet kan ersättningsansvaret sträcka sig till att omfatta även sådana följder som enligt medicinsk bedömning har förorsakats av en underliggande sjukdom eller ett lyte hos den skadelidande. Bolaget hänvisar till denna del till Saarikoskis doktorsavhandling Uhrin erityinen vahinkoherkkyys henkilövahingoissa (2009). Bolaget anser att det försäkrade bostadsaktiebolaget inte har orsakat A:s personskada genom grov oaktsamhet. Enligt skadeanmälan var den plats där A halkade sandad och rengjord från snö längs med hela gångleden. Det var på sin höjd fråga om sedvanligt vållande, varvid skadeståndsansvaret ska begränsas i enlighet med ett orsakssamband som baseras på medicinska erfarenhetssatser.

Bolaget anser att en krosskada (dvs. kontusion) i ryggen är den skada som ska ersättas till följd av halkningen och att A:s symtom, arbetsoförmåga och vårdbehov har haft ett orsakssamband med den ersättningsgilla skadan fram till 1.9.2013. A har i sitt klagomål anfört att hon till följd av skadan har utvecklat smärttillståndet CRPS. Bolaget konstaterar att det inte i någon medicinsk utredning som gäller A har framlagts att CRPS har konstaterats hos A. Dessutom uppkommer CRPS enligt uppgifter i Duodecims hälsobibliotek till följd av en skada antingen i de övre eller i de nedre extremiteterna, inte i ryggen. I den medicinska utredningen i initialskedet konstaterades det hos A inte något som avviker från normal smärta. Den ruptur i främre övre delen av broskringen i höftleden som konstaterats hos A beror enligt bolagets uppfattning sannolikt på formen hos A:s höft och på att höften är trång, vilket sannolikt har förorsakat inflammation och irritation i bl.a. slemsäckarna i höften. Vid magnetkameraundersökningarna har hos A konstaterats degenerativa förändringar i ländryggen som kan ge upphov till smärtor i höften, ryggen och benen även utan olycksfallsskador. Bolaget anser att den utbetalda ersättningen för tillfälligt men, 1 200 euro, är tillräcklig.

Hörande av den försäkrade

Försäkringsnämnden har gett den försäkrade, dvs. bostadsaktiebolaget, tillfälle att framföra sitt ställningstagande i ärendet.

Medicinsk utredning

Försäkringsnämnden har tillgång till medicinsk utredning för tiden 30.1.2013–15.2.2016 som gäller A.

Enligt utredningen halkade A 29.1.2013 i trappan och skadade då ryggslutet och ena skinkan. Efter skadefallet har A haft ständig smärta och svullnad i högra skinkan och höftregionen samt smärtor i ryggslutet. Vid det första besöket hos läkare efter olycksfallet, 30.1.2013, konstaterades vid den kliniska undersökningen ett stort och svullet blåmärke i högra skinkan som sträckte sig ända till tarmbenet och i någon mån ända över mittlinjen. Över ryggraden konstaterades inte vare sig smärtor eller blåmärken, och A klarade av att gå utan några höftproblem. Hon ordinerades läkemedel och en kort sjukledighet. Vid ett nytt besök 6.2.2013 berättade A att hon på grund av smärtorna inte kan sova på rygg eller på höger sida. Vid den kliniska undersökningen konstaterades det att A:s allmäntillstånd var gott och att hon gick utan problem. I ryggen konstaterades ett stort blåmärke i ländryggen och på båda skinkorna. A klarade av häl- och tågång. Mellan tredje och fjärde ländkotan konstaterades perkussionsömhet. Känseln och kraften i nedre extremiteterna konstaterades vara goda och symmetriska. Inga skador konstaterades vid en röntgenundersökning av ländryggen. Vid mottagningsbesöket 15.2.2013 gick A riktigt bra. I högra skinkan konstaterades fortfarande en tydlig blodutgjutning. Vid kontrollbesöket 20.2.2013 gick A litet stelt, och upptill på högra skinkan konstaterades alltjämt blodutgjutning samt palpationsömhet. Vid kontrollen 28.2.2013 konstaterades i ryggslutet palpationsömhet, svullnad och lindrig blodutgjutning ovanför högra skinkan, och 14.3.2013 konstaterades i ryggslutet alltjämt lindrig blodutgjutning, vid palpering ömhet över ett stort område både över ländryggraden och i den omgivande muskulaturen samt en lindrig onormal hållning.

A genomgick 4.4.2013 en ultraljudsundersökning där det konstaterades massiv mjukdelssvullnad som var förenlig med följdtillstånd av blodutgjutning. Färskt blod konstaterades inte, liksom inte heller någon vätskeansamling som behövde punkteras. Vid kontrollbesöket 31.5.2013 var svullnaden i ryggen likadan som tidigare. Ömhet konstaterades också på nivån av första och andra ländkotan, och en lindrig onormal hållning med lutning till vänster förekom i ryggen. På företagsläkarens mottagning 10.6.2013 konstaterades vid en klinisk undersökning att allmäntillståndet var gott och gången normal. Framåtböjning lyckades till 30 grader, efter det började det strama och göra ont i ryggen. Bålrotationerna var goda. I ryggen kunde det främst på höger sida ses små spår av en blodutgjutning och lindrig svullnad; i ryggslutet konstaterades vid palpering diffus ömhet särskilt över korsbenet. A hänvisades till en fysiater och till rehabilitering. I det här skedet förlängdes sjukledigheten till 31.8.2013. Fysiatern bedömde 5.8.2013 att fingrarna vid framåtböjning når nedanför knäskålsspetsarna, och A klarade av att böja sig bakåt från en något framåtböjd ställning ända till normal position. Sidböjningen till vänster var 10 cm mätt enligt fingertopparnas glidning, till höger var den 5 cm. Alla ryggrörelser begränsades av smärtor i bäckenpartiet och ryggslutet, främst på högra sidan. Reflexerna i nedre extremiteterna framkom normalt, höfternas rörelser var åldersenliga och symmetriska. Det bestämdes att A skulle rehabiliteras; målet var att hon skulle kunna återgå till arbetet 1.9.2013 efter sjukledighetens slut.

Vid en magnetkameraundersökning 6.8.2013 konstaterades inga skador. En ortoped bedömde 8.8.2013 vid ett mottagningsbesök att tillståndet i A:s ländrygg var gott i förhållande till åldern, enligt magnetkameraundersökningen. Vid en klinisk undersökning konstaterades övervägande högersidig svullnad och förhöjd hudkänsel (hyperestesi) på ett område ungefär lika stort som ena handflatan; det här bedömdes passa in på att kontusionen och blodutgjutningen hade irriterat de ytliga nerverna. Lokala smärtbehandlingar ordinerades för kontusionsområdet. Vid ett besök på fysiaterns mottagning 28.8.2013 konstaterades det att ryggböjningarna var begränsade. Extensionen (sträckningen) var måttlig; mot slutet av rörelserna gjorde det ont. Högra låret uppvisade hyperalgesi i fråga om pinprick, och flexionskraften (böjkraften) var svagare än i vänsterlåret. A ordinerades att stärka muskelfunktionerna, och sjukledigheten förlängdes. Efter det fortgick behandlingen i företagshälsovårdens regi. Vid ett kontrollbesök hos företagsläkaren 14.10.2013 motsvarade det kliniska tillståndet det tidigare, men symtomen var bättre enligt en subjektiv bedömning. Sjukledigheten förlängdes till 3.11.2013, och efter det beslöts det att A skulle vara sjukskriven på deltid.

Vid en magnetkameraundersökning av höften 28.1.2014 konstaterades en förändring i broskringen. Enligt en text som gäller ortopedens telefontid 7.10.2014 genomgick A en nervbaneundersökning där inget avvikande konstaterades och en magnetkameraundersökning av ländryggen där det konstaterades begynnande lindrig degeneration i disken mellan fjärde och femte ländkotan. Inget avvikande konstaterades vid röntgenundersökningen. Rehabilitering vid en fysiatrisk poliklinik har föreslagits som fortsatt behandling. Enligt en patientjournalstext om besöket på en privat ortopeds mottagning 8.12.2014 har A fortfarande haft rörelseinskränkningar i ryggen, och vid rörelse har det gjort ont i korsbensregionen. Varken nervrotsspänning eller ömhet över diskarna har konstaterats, höfternas rotationer har varit normala och symmetriska. Över korsbenet har det konstaterats ett betydande och kraftigt ömmande svullet område med förhöjd hudkänsel. Tydlig tryckömhet har konstaterats över korsbenet. Efter det har A behandlats vid hälsostationen och fysiatriska polikliniken. Sjukledigheten har fortgått till åtminstone 30.4.2016.

Sakkunnigutlåtande

Försäkringsnämnden har i ärendet bett specialisten i kirurgi, ortopedi och traumatologi Matti Karjalainen ge ett sakkunnigutlåtande.

Karjalainen hänvisar i sitt utlåtande till uppgifterna om händelseförloppet och till de uppgifter som framgår av den medicinska utredningen. Karjalainen konstaterar att det hos A efter skadefallet vid en klinisk undersökning konstaterats ett stort och svullet blåmärke i högra skinkan som sträckt sig ända till i tarmbenets nivå och litet över mittlinjen. Smärtor och blåmärken har inte konstaterats i ryggradsregionen, och A har klarat av att gå utan några höftproblem. Inga strukturella skador har konstaterats hos A.

Karjalainen anser att det är befogat att såsom anknytande till ansvarsskadan ersätta de undersökningar som gjordes och den vård som gavs i initialskedet samt arbetsoförmågan till och med 1.9.2013. De långdragna symtomen beror på degenerativa förändringar i ländryggen och nedsatta muskelfunktioner. Normal belastning har varit tillåten, möjlig och behövlig genast efter skadefallet för att vävnadsförändringarna ska läka och för att främja att funktionerna återinträder. Det tillfälliga men som skadan föranlett bedöms i enlighet med punkten ”lindriga skador” i trafikskadenämndens normer och instruktioner. På grund av att den långa tiden av konvalescens efter kontusionsskadan placerar sig menet i övre änden av skalan.

Beslutsrekommendation

Frågeställning

I ärendet är det fråga om huruvida det finns ett orsakssamband mellan A:s vårdbehov och arbetsoförmåga å ena sidan och ansvarsskadan 29.1.2013 å andra sidan samt om storleken på ersättningen för sveda och värk och annat tillfälligt men.

Tillämpliga lagrum och försäkringsvillkor

Enligt 2 kap. 1 § 1 mom. i skadeståndslagen (31.5.1974/412) ska den som uppsåtligen eller av vållande förorsakar annan skada ersätta skadan, om inte något annat följer av det som föreskrivs i skadeståndslagen.

Enligt 5 kap. 2 § (16.6.2004/509) i skadeståndslagen har den som tillfogats en personskada rätt till ersättning för

1) nödvändiga sjukvårdskostnader och andra nödvändiga utgifter,

2) inkomstförlust,

3) sveda och värk och andra tillfälliga men,

4) bestående men.

Enligt punkt 2.1 i villkoren för ansvarsförsäkringen för fastighetsägare ersätter försäkringen person- och sakskador som försäkringstagaren förorsakar en annan person i egenskap av ägare av den fastighet som anges i försäkringsbrevet om en sådan skada

- konstateras under försäkringsperioden och

- försäkringstagaren enligt gällande rätt har ersättningsansvar för den.

Bedömning

1. Orsakssamband mellan symtom, vårdbehov och arbetsoförmåga å ena sidan och ansvarsskadan å andra sidan

Enligt gällande rätt i Finland vilar bevisbördan för att en ersättningsgill skada har uppkommit på den som ansöker om ersättning från försäkringen. En förutsättning för att ersättning ska kunna betalas från ansvarsförsäkringen är att det kan konstateras att det tillstånd och vårdbehov som ligger till grund för yrkandet på ersättning har ett orsakssamband med det skadefall som avses bli ersatt från ansvarsförsäkringen.

Konstaterandet av orsakssambandet baserar sig på allmän nivå på medicinska forskningsdata om olika skadetyper och faktorer som orsakar dem samt därutöver på uppgifter som i det aktuella enskilda fallet har fåtts om på vilket sätt olycksfallet inträffade, skademekanismens energi (intensitet) och den konstaterade skadans art. När orsakssambandet bedöms beaktas det framför allt hur väl de konstaterade skadornas och symtomens art stämmer in på den beskrivna olycksfallsmekanismens art och energi. Ett orsakssamband kan däremot inte anses vara bevisat enbart utifrån ett tidsmässigt samband, det vill säga enbart utifrån den omständigheten att symtomen har uppkommit efter den skada som beskrivits.

Enligt den utredning som Försäkringsnämnden har tillgång till halkade A 29.1.2013 på bostadsaktiebolagets yttertrappa, varvid hon skadade ryggslutet och högra skinkan. Vid en klinisk undersökning efter det konstaterades ett stort och svullet blåmärke i högra skinkan. Tecken på strukturella skador har inte konstaterats vare sig kliniskt eller vid bilddiagnostiska undersökningar.  Efter skadan kvarstod hos A ett smärtillstånd i ryggen och rörelseinskränkningar.

Försäkringsnämnden hänvisar till den medicinska utredning som den har tillgång till och till det sakkunnigutlåtande som den har inhämtat. Enligt utredningen förorsakades A som en följd av ansvarsskadan 29.1.2013 en skada på kontusionsnivå i ryggslutet och ena skinkan, men inte någon skada som skulle ha inneburit att strukturer hade trasats sönder. Nämnden anser att det är befogat att till följd av skadan ersätta vårdkostnader och av arbetsoförmågan föranledd inkomstförlust till och med 1.9.2013. Symtomen efter det datumet hänför sig till sådana degenerativa förändringar i ländryggen och nedsatta muskelfunktioner som är oberoende av skadefallet. Nämnden anser att försäkringsbolagets ersättningsbeslut är förenligt med försäkringsvillkoren vad gäller vårdkostnaderna och inkomstförlusten.

2. Ersättning för sveda och värk och annat tillfälligt men

Försäkringsbolaget har betalat sammanlagt 1 200 euro till A i ersättning för sveda och värk och annat tillfälligt men. Det här motsvarar övre gränsen för klass 2 (lindriga skador) enligt trafikskadenämndens normer och instruktioner.

Enligt den regeringsproposition som hör ihop med 5 kap. 2 c § i skadeståndslagen (RP 167/2003) avses med men skador, rubbningar och svårigheter som personskadan orsakar på olika sätt. Men som ska ersättas är först och främst de obehagliga förnimmelser och andra symtom som en personskada framkallar, såsom sveda och värk. I bestämmelserna avsedda men är även funktionsbegränsningar som orsakas av fysiska eller psykiska faktorer, exempelvis oförmåga att känna eller röra sig på ett normalt sätt. Ersättningen för sveda och värk och andra tillfälliga men fastställs utifrån en helhetsbedömning. I 5 kap. 2 c § i skadeståndslagen uppräknas de främsta grunder som ska beaktas när ersättning för sveda och värk och andra tillfälliga men bestäms. Enligt dem bedöms ersättningens storlek objektivt.

Enligt regeringens proposition ska de rekommendationer som delegationen för personskadeärenden har meddelat iakttas för att främja enhetligheten i rätts- och ersättningspraxis när ersättningen bestäms. Det är också skäl att fästa uppmärksamhet vid andra normsystem som reglerar ersättningspraxis, såsom trafikskadenämndens normer och instruktioner.

Personskadans art och svårighetsgrad är de primära grunderna för bestämmande av ersättning. Med personskadans art avses hur kroppsskadan eller sjukdomen tar sig uttryck. Med personskadans svårighetsgrad avses åter skillnaderna mellan sinsemellan likartade kroppsskador eller sjukdomar. För sveda och värk och andra tillfälliga men som orsakas av exempelvis ett benbrott som på grund av splitter är svårare än ett sedvanligt benbrott kan fastställas en större ersättning än vad som i allmänhet fastställs för ett typiskt benbrott av samma slag. Arten av den behandling som personskadan kräver och behandlingstiden ger enligt regeringens proposition en hänvisning om vilket slags personskada det är fråga om och personskadans svårighetsgrad. En kroppsskada eller sjukdom av samma slag kan emellertid ge anledning till olika slags behov av behandling på grund av den skadelidandes individuella egenskaper eller särskilda omständigheter i det enskilda fallet.  I ersättningsbeloppet kan som en förhöjande faktor beaktas exempelvis att skadan i ett enskilt fall krävt längre sjukhusbehandling eller fler operationer än en skada av likartat slag i allmänhet kräver. 

Med varaktigheten av ett tillfälligt men avses tiden från att personskadan framträder till dess att den inte längre orsakar den skadelidande sveda och värk eller andra tillfälliga men. Menets varaktighet beror i allmänhet på personskadans art och svårighetsgrad. Tillfrisknandet från en likartad kroppsskada hos olika personer kan dock kräva olika lång tid. Orsakerna till det kan exempelvis vara komplikationer i anslutning till kroppsskadan eller behandlingen av den. I ersättningsbeloppet kan man därför som en höjande eller sänkande faktor beakta att skadan har orsakat ett tillfälligt men under en kortare eller längre tid än vad som normalt är fallet. Man måste dock på objektiva grunder kunna konstatera att det tillfälliga menet varat längre än vad som är vanligt. Det är i allmänhet inte befogat att fastställa en större ersättning än normalt bara på den grunden att den skadelidande själv berättar att skadan orsakat smärta under en längre tid än vad som med beaktande av skadans art och svårighetsgrad är sedvanligt.

Klass 2 (lindriga skador) enligt trafikskadenämndens normer och instruktioner omfattar bl.a. kontusioner och enkla benbrott. Utmärkande för lindriga skador är att de inte kräver återupplivning eller intensivvård och inte heller operativa ingrepp, att de kräver högst en veckas sjukhusvård, att de inom 2 månader läks så bra att funktionsförmågan återfås och att de föranleder obetydliga bestående följder. Ersättningsnivån vid sådana skador har varit 200–1 200 euro. Enligt de tillämpningsanvisningar för den allmänna ersättningsnivån som ingår i de rekommendationer som delegationen för personskadeärenden har gett (andra upplagan, 2011) är ersättningsnivån 500–2 000 euro när skadan förorsakar väsentligt men, som i regel försvinner inom 3 veckor – 3 månader utan att efterlämna bestående men. Exempel på sådana skador är omfattande kontusioner, djupa och långa sår, enkla skallfrakturer, frakturer på näsbenet, frakturer på andra ansiktsben utan dislokation (felställning), hjärnskakning som är svårare än lindrig, ögonskador, benbrott utan dislokation, lindriga senskador, enkla luxationer, lindriga psykiska skador och kombinationer av lindriga skador.

Försäkringsnämnden bedömer på basis av den medicinska utredning som den har till sitt förfogande att den ersättning om 1 200 euro som har betalats till A för sveda och värk och annat tillfälligt men är förenlig med vedertagen rätts- och ersättningspraxis. Därmed rekommenderar nämnden inte tilläggsersättning till denna del heller.

Slutresultat

Försäkringsnämnden rekommenderar inte att försäkringsbolagets ersättningsbeslut ändras.

Försäkringsnämnden var enig.

FÖRSÄKRINGSNÄMNDEN

Ordförande Norros

Sekreterare Laine

Ledamöter:

Karimäki

Korpiola

Rusanen

Toimi