Haku

VKL 223/16

Tulosta

Asianumero: VKL 223/16 (2017)

Vakuutuslaji: Vastuuvakuutus

Ratkaisu annettu: 01.03.2017

Lakipykälät: 3, 73

Ansvarsförsäkring. Försäkringens upphörande. Tidsfrist för framläggande av ersättningsanspråk. Lagen om försäkringsavtals tvingande natur. Ledde tillämpningen av avtalsvillkoret om tidsfrist till ett oskäligt slutresultat?

Uppgifter om händelseförloppet

Enligt 7.9.2010 och 6.7.2011 daterade uppdragsavtal som X Ab ingått med F Ab har X Ab i egenskap av bokföringsbyrå skött bl.a. F Ab:s bokföring, bokslut och mervärdesskatte- samt skatteärenden. F Ab tillhandahåller mervärdesskattefria finansieringstjänster.

År 2011 började F Ab köpa vissa utländska tjänster som enligt vad X Ab hade meddelat var mervärdesskattefria även de. Vid en skattegranskning år 2015 visade det sig emellertid att enligt bestämmelserna om omvänd skattskyldighet borde F Ab ha ansökt om att bli mervärdesskattskyldig vad den sistnämnda verksamheten beträffar. De felaktiga anvisningar som X Ab hade gett föranledde F Ab en ekonomisk skada som var ungefär 50 000 euro i form av skatteförhöjningar och dröjsmålsräntor.

Medan uppdragsavtalet med F Ab var i kraft hade X Ab flyttat sina försäkringar från ett försäkringsbolag till ett annat så att X Ab:s ansvarsförsäkring hade varit i kraft hos försäkringsbolaget A till och med 31.10.2013. Den nya ansvarsförsäkringen som tecknats i försäkringsbolaget B hade trätt i kraft 6.11.2012. Båda försäkringsbolagen har i sina ersättningsbeslut i ärendet vägrat att ersätta den skada som F Ab förorsakats.

 X Ab har genom en skadeanmälan som daterats 23.5.2016 ansökt om att från den förmögenhetsansvarsförsäkring som försäkringsbolaget A beviljat få det ersättningsbelopp som X Ab betalat till F Ab. Försäkringsbolaget A har i sitt ersättningsbeslut av 6.6.2016 anfört att skadan hade uppkommit år 2010 och noterats år 2015. Försäkringen hade upphört att gälla 31.10.2013. Enligt punkt 3 i försäkringsvillkoren omfattade försäkringen också skador som skriftligt anmälts till försäkringsbolaget inom sex månader efter det att försäkringen slutat gälla, om de inträffat under försäkringsperioden. När skadan anmäldes hade det gått mer än sex månader sedan försäkringen upphört att gälla, och därför ersatte försäkringsbolaget A inte skadan.

Kundens klagomål

X Ab har bett nämnden ge en beslutsrekommendation om huruvida skadan är ersättningsgill och huruvida försäkringsbolaget A förfarit i enlighet med lag och god försäkringspraxis i ärendet. X Ab anser sig ha blivit försatt i en oskälig position som står i strid med lagen om försäkringsavtal, allmänna avtalsrättsliga principer och god försäkringspraxis.

X Ab har motiverat sitt klagomål med att företaget under hela sin verksamhet haft en ikraftvarande ansvarsförsäkring. I försäkringsbolaget A hade försäkringen börjat över 20 år tidigare. Vid bytet av försäkringsbolag hade X Ab sett till att inget avbrott hade förekommit i ansvarsförsäkringens giltighet. Trots detta har båda försäkringsbolagen nekat ersättning med hänvisning till sina försäkringsvillkor. Frågan bör bedömas med avseende på bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal och allmänna avtalsrättsliga principer.

X Ab åberopar 3 och 73 § i lagen om försäkringsavtal. I det aktuella försäkringsärendet kan X Ab jämställas med en konsument på det sätt som nämns i 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal, eftersom det handlar om en specifik försäkringsteknisk detalj som X Ab inte kunde ha kännedom om. Om X Ab kan jämställas med en konsument är 73 § i lagen om försäkringsavtal tillämplig. Enligt den paragrafen ska ersättningsanspråk riktas till försäkringsgivaren inom ett år från det att den som söker ersättning fått kännedom om den skadepåföljd som föranletts av försäkringsfallet. Försäkringsbolaget A borde därför inte ha nekat ersättning. Ersättningsanspråket riktades till A inom ett år från att X Ab fick kännedom om försäkringsfallet och skadepåföljden.

X Ab anför att företaget försatts i en oskälig situation trots att det har agerat omsorgsfullt och i god tro. Enligt 36 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område kan ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om det är oskäligt eller dess tillämpning skulle leda till oskälighet. Vid prövning av oskäligheten ska rättshandlingens hela innehåll, parternas ställning och övriga omständigheter beaktas. Enligt vedertagna principer kommer jämkning i fråga när ett avtalsvillkor är oväntat i sig eller oväntat strängt.

Enligt försäkringsavtalet med försäkringsbolaget A skulle det i praktiken inte ens ha varit möjligt för X Ab att få ersättning på grundval av ansvarsförsäkringen, eftersom skadefallet uppdagades långt efter att försäkringen hade upphört att gälla. Försäkringsbolaget A har inte vare sig när försäkringsavtalet ingicks eller under avtalets giltighetstid informerat X Ab om det oväntade och stränga villkoret i sin ansvarsförsäkring, och därmed har A försummat sin informationsplikt.

Ärendet bör även i övrigt bedömas utgående från de allmänna principerna om jämkning av avtal. Enligt rättslitteraturen har man i rättspraxis fastställt en princip enligt vilken det anses att ett avtalsvillkor inte är oskäligt om den försäkrade hade kunnat få ett mer heltäckande försäkringsskydd om denne hade betalat en högre försäkringspremie. En sådan möjlighet har X Ab inte haft.  Den situation som X Ab befinner sig i står också i strid med principen om skydd av den svagare avtalsparten. I förhållande till försäkringsbolaget är X Ab den svagare parten i avtalsförhållandet, eftersom X Ab inte besitter nödvändig specialkunskap om försäkringsbranschen och försäkringspraxis i motsvarande fall. X Ab anser att situationen bör belysas också utgående från principen om skydd av agerande i god tro. X Ab har agerat omsorgsfullt och i god tro vid bytet av försäkringsbolag.

I en kompletterande skrivelse av 10.10.2016 yttrar X Ab att företaget har varit verksamt i bokföringsbyråbranschen i 30 år och känner till att ett vanligt mindre företag inte har kompetens att sätta sig in i alla försäkringsvillkor och deras konsekvenser. Försäkringsombudet bör klargöra de eventuella begränsningar som finns i försäkringens omfattning. Försäkringstagaren kan aldrig byta försäkringsbolag beträffande förmögenhetsansvarsförsäkring, eftersom försäkringsbolaget A:s försäkring i praktiken upphör att gälla sex månader efter att försäkringstagaren bytt försäkringsbolag. Att förmögenhetsskador typiskt sett är sådana till sin natur att de kan anses ha uppstått långa tider innan de konstateras leder till en situation som är orimlig ur försäkringstagarens synvinkel. Detta gäller ansvarsskador i allmänhet. Enligt X Ab:s uppfattning är försäkringsbolaget A:s villkor oskäliga.

Försäkringsbolagets bemötande

Försäkringsbolaget har yttrat att det i ärendet är fråga om hur skadefallets tidsbundna syfte har fastställts. För att skadan ska vara ersättningsbar från förmögenhetsansvarsförsäkringen förutsätts det att handling eller försummelse har skett under försäkringsperioden och att skadan anmäls till försäkringsbolaget under försäkringsperioden.  Anmälningstiden har dock förlängts så, att skadorna också kan anmälas till försäkringsbolaget inom sex månader efter det att försäkringens giltighetstid är slut.

I Försäkringsnämndens avgörandepraxis (VKL 28/10) konstaterades att man i försäkringsvillkoren kan tillämpa regler om hur man hänför skadan till försäkringen och den strider inte mot 73 § i lagen om försäkringsavtal. Det var fråga om hur man fastställer förutsättningarna för ersättningsgilla skadefall. Det är typiskt för förmögenhetsansvarsförsäkringar att försäkringens tidsbundna syfte är att skadan också anmäls inom försäkringsperioden eller inom nämnda tid efter att försäkringen slutat gälla.

Utöver det konstaterar försäkringsbolaget att enligt 5 § i lagen om försäkringsavtal är det nya försäkringsbolaget skyldigt att ge försäkringstagaren all information som behövs för bedömning av försäkringsbehovet. X Ab kan inte jämställas med en konsument. Enligt regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om försäkringsavtal (RP 63/2009) ska lagen vara tvingande i förhållande till sådana juridiska personer som i egenskap av försäkringsgivarens avtalspart kan jämställas med en konsument. Sådana är bl.a. bostadsaktiebolag, ideella föreningar och fysiska personer som är yrkesutövare. X Ab är ett kommersiellt bolag med flera ekonomiskt utbildade anställda och kapacitet att ingå olika avtal, och kan därmed inte jämställas med en konsument.

Beslutsrekommendation

Frågeställning

X Ab, som för sin kund F Ab:s räkning haft hand om bl.a. skatteärenden på basis av uppdragsavtal, förorsakade kunden ekonomisk skada genom ett felaktigt råd som gavs år 2011. Skadan bestod av skatteförhöjningar och dröjsmålsränta. Skadan upptäcktes vid en skattegranskning år 2015. I ärendet är det fråga om huruvida försäkringsbolaget A är skyldigt att ersätta skadan från X Ab:s förmögenhetsansvarsförsäkring sedan X Ab anmält skadan till försäkringsbolaget först efter att försäkringen upphört att gälla. Dessutom är det i ärendet fråga om huruvida de bestämmelser som till denna del finns i de avtalsvillkor som är tillämpliga på försäkringsavtalet strider mot lagen om försäkringsavtal eller i övrigt ska betraktas som oskäliga.

Tillämpliga lagrum och försäkringsvillkor

Enligt 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal är ett avtalsvillkor som till nackdel för försäkringstagaren avviker från bestämmelserna i denna lag ogiltigt i förhållande till en konsument samt till en sådan annan fysisk eller juridisk person som i sin egenskap av försäkringsgivarens avtalspart kan jämställas med en konsument, med beaktande av arten och omfattningen av sin näringsverksamhet eller annan verksamhet samt förhållandena i övrigt. Bestämmelserna i detta moment gäller inte gruppförsäkring.

Enligt 73 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal ska ersättningsanspråk som grundar sig på försäkringsavtal riktas till försäkringsgivaren inom ett år efter det att den som söker ersättning fått kännedom om försäkringen, försäkringsfallet och den skadepåföljd som föranletts av försäkringsfallet. Ersättningsanspråk ska i varje fall göras inom tio år efter försäkringsfallet eller, om försäkringen tecknats för personskador eller skadeståndsskyldighet, efter det att skadepåföljden uppkommit. Med framläggande av ersättningsanspråk jämställs anmälan om försäkringsfallet.

I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs att om något ersättningsanspråk inte läggs fram inom den tid som anges i 1 mom. förlorar den som söker ersättning sin rätt därtill.

I 36 § 1 mom. i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område föreskrivs det att om ett villkor i en rättshandling är oskäligt eller om dess tillämpning skulle leda till oskälighet, kan villkoret antingen jämkas eller lämnas utan avseende. Vid prövning av oskäligheten ska rättshandlingens hela innehåll, parternas ställning, förhållandena då rättshandlingen företogs och därefter samt övriga omständigheter beaktas. I 2 mom. föreskrivs det att om ett i 1 mom. avsett villkor är sådant att det till följd av jämkningen av villkoret inte är skäligt att avtalet i övrigt oförändrat förblir i kraft, kan avtalet jämkas även till övriga delar eller förordnas att förfalla.

I punkt 3 (Skadefall som ersätts) i de försäkringsvillkor som gäller från och med 1.1.2008 och ska tillämpas på förmögenhetsansvarsförsäkringen i fråga sägs följande:
Försäkringen ersätter sådan ekonomisk skada, som inte har samband med person- eller sakskada, och för vilken försäkringstagaren till följd av handling eller försummelse som skett under försäkringsperioden och i den försäkrade verksamheten enligt gällande rätt är skyldig att betala skadestånd antingen till sin uppdragsgivare eller till annan person.  Dessutom förutsätts att skadan skriftligt anmäls till försäkringsbolaget under försäkringsperioden.

Försäkringen ersätter skador till följd av handling eller försummelse som skett före försäkringsperiodens början endast om därom särskilt överenskommits och antecknats i försäkringsbrevet.

Försäkringen omfattar även skador som skriftligt anmälts till försäkringsbolaget inom sex månader efter det försäkringen slutat gälla, om de inträffat under försäkringsperioden och om de inte ersätts genom någon annan ansvarsförsäkring.

I punkt 8.6 (Serieskador) i försäkringsvillkoren sägs följande:
Skador föranledda av samma händelse eller omständighet betraktas som en och samma skada (serieskada) oberoende av tidpunkten då skadorna konstaterats. Om dylika skador konstateras under olika försäkringsperioder anses de hänföra sig till den försäkringsperiod under vilken den första skadan förorsakats.

Bedömning

Försäkringsnämnden konstaterar att enligt punkt 3 i de försäkringsvillkor som ska tillämpas på den förmögenhetsansvarsförsäkring som försäkringsbolaget A beviljade X Ab ersätter försäkringen ekonomisk skada till följd av en handling eller försummelse som skett under försäkringsperioden. Vidare förutsätts det att skadan anmälts skriftligt till försäkringsbolaget under försäkringsperioden. Enligt villkorspunkten omfattar försäkringen dock även skador som skriftligt anmälts till försäkringsbolaget inom sex månader efter att försäkringen slutat gälla.

I ärendet är det ostridigt att den ekonomiska skadan i fråga, som uppdagades år 2015, har varit en följd av ett felaktigt råd som X Ab gav sin kund F Ab år 2011. X Ab:s förmögenhetsansvarsförsäkring som det är fråga om upphörde att gälla 31.10.2013 på grund av att X Ab hade bytt försäkringsbolag. X Ab anmälde skadan till försäkringsbolaget genom en 23.5.2016 daterad skadeanmälan.

Eftersom X Ab enligt dokumentationen har anmält skadan till försäkringsbolaget 23.5.2016, över sex månader efter att försäkringsavtalet hade upphört att gälla 31.10.2013, ingår skadan enligt punkt 3 i försäkringsvillkoren inte i ansvarsförsäkringens ersättningsområde. Den omständigheten att skadan hade uppdagats först efter den frist som anges i villkorspunkten och att X Ab därför inte hade kunnat söka ersättning tidigare har ingen betydelse, enligt de villkor som ska tillämpas på försäkringsavtalet. Det ersättningsbeslut som försäkringsbolaget A meddelade var därmed förenligt med de försäkringsvillkor som ska tillämpas på försäkringen.

X Ab har ansett att 73 § i lagen om försäkringsavtal, vilken bestämmelse gäller framläggande och preskription av ersättningsanspråk, bör tillämpas såsom tvingande i ärendet, eftersom X Ab bör betraktas som en i 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal avsedd juridisk person som kan jämställas med en konsument. X Ab har motiverat sin ståndpunkt med att X Ab är ett litet företag och att det i ärendet är fråga om en försäkringsteknisk detalj som X Ab inte haft kompetens att varsebli.

Enligt 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal tillämpas bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal såsom tvingande på en konsument som är försäkringsbolagets avtalspart och på en sådan juridisk person som med beaktande av arten och omfattningen av sin näringsverksamhet eller annan verksamhet samt förhållandena i övrigt kan jämställas med en konsument. Enligt lagberedningshandlingarna (RP 114/1993 rd, s. 24) har avsikten varit att det specialskydd som följer av lagens tvingande natur ska utsträckas till näringsidkare som i likhet med en konsument kan anses vara den klart svagare parten i avtalsförhållandet i fråga om sina kunskaper, färdigheter och ekonomiska förutsättningar. Som sådana näringsidkare nämns självständiga yrkesutövare och i regel också småföretag vars verksamhetsområde inte är nära förknippat med försäkringsbranschen. I samband med en lagändring som trädde i kraft 1.11.2010 (RP 63/2009 rd s. 15) sägs det ytterligare att t.ex. bostadsaktiebolag och flera ideella föreningar kommer att omfattas av bestämmelsernas tvingande karaktär. Liksom tidigare kommer bestämmelserna att oftast vara tvingande också till förmån för fysiska personer som är yrkesutövare. Ett undantag utgör främst yrkesfolk inom försäkringsbranschen, t.ex. försäkringsförmedlare.

Försäkringsnämnden konstaterar att begreppet småföretag inte definieras närmare i lagberedningsdokumenten. Som näringsidkare som är att jämställa med konsumenter nämns emellertid i första hand fysiska personer som är yrkesutövare och andra småföretag som kan jämföras med dem och inte är verksamma inom försäkringsbranschen. Försäkringsnämnden konstaterar att X Ab i ärendet har hänvisat till att X Ab är en i 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal avsedd avtalspart som kan jämställas med en konsument. I denna situation har det varit X Ab:s sak att åberopa sådana omständigheter som enligt företagets åsikt inverkar på ärendet och att lägga fram utredning om dem. Det material som lämnats in till Försäkringsnämnden är emellertid knapphändigt till denna del, vilket har försvårat en bedömning. Utgående från detta anför nämnden följande i frågan:

Även om X Ab av den tillgängliga dokumentationen att döma inte har verkat inom försäkringsbranschen är det fråga om ett företag med expertis inom området ekonomisk förvaltning. I det 24.9.2012 daterade försäkringsbrev som försäkringsbolaget gav X Ab och som försäkringen baserade sig på uppgavs X Ab:s omsättning vara 600 000 euro per år och lönesumman 328 120 euro. Bolaget har avlönad personal. På dessa grunder anser nämnden att X Ab inte på det sätt som föreskrivs i 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal kan jämställas med en konsument i sin roll som försäkringsbolagets avtalspart. Därmed ska lagen om försäkringsavtal inte tillämpas som tvingande i försäkringsavtalsförhållandet mellan X Ab och försäkringsbolaget A, utan försäkringsbolaget har haft rätt att genom avtalsvillkoret i punkt 3 i försäkringsvillkoren avvika från vad som i 73 § i lagen om försäkringsavtal föreskrivs om framläggande och preskription av ersättningsanspråk.

X Ab har ytterligare åberopat att tillämpning av den tidsfrist för anmälan av skada (inom sex månader efter att försäkringen upphört att gälla) som anges i punkt 3 i försäkringsvillkoren i vilket fall som helst skulle leda till ett oskäligt slutresultat för X Ab i den situation som nu är aktuell. Enligt X Ab bör avtalsvillkoret därför lämnas utan avseende med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Försäkringsnämnden konstaterar att den skada som det här är fråga om har orsakats i verksamhet som försäkringsavtalet omfattar och beror på ett fel som inträffat under försäkringsavtalets giltighetstid. Försäkringsavtalet hade varit i kraft mellan parterna i flera år. X Ab har strävat efter att agera omsorgsfullt och även vid bytet av försäkringsbolag haft ambitionen att se till att försäkringsskyddet fortgår utan avbrott. Skadan har emellertid upptäckts först efter att försäkringen upphört att gälla och på ett sådant sätt att det, utan att X Ab kunde påverka saken, inte ens var möjligt att göra skadeanmälan inom den frist som anges i försäkringsvillkoret. Av handlingarna framgår inte heller, och försäkringsbolaget A har inte ens hävdat, att A när försäkringsavtalet ingicks eller medan försäkringsavtalet gällde skulle ha påpekat för X Ab att den tillämpade tidsfristen i försäkringsavtalet är strängare än i lagen.

På de nämnda grunderna anser Försäkringsnämnden att fastän försäkringsvillkoren till denna del inte är oskäliga leder en tillämpning av dem ändå till oskälighet från fall till fall. Därför anser nämnden att försäkringsvillkoren med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område bör jämkas så att fristen för framläggande av ersättningsanspråk bestäms enligt 73 § i lagen om försäkringsavtal. Försäkringsnämnden konstaterar att den uppkomna skadan blev känd först på basis av en skattegranskning som utfördes 29.9–7.10.2015 och anmäldes skriftligt till försäkringsbolaget 23.5.2016.

Slutresultat

Försäkringsnämnden rekommenderar att försäkringsbolaget A tar upp ersättningsansökan till ny behandling och avgör den i enlighet med bestämmelserna i 73 § i lagen om försäkringsavtal och de överenskomna försäkringsvillkoren i övrigt.

Försäkringsnämnden var enig.

FÖRSÄKRINGSNÄMNDEN

Ordförande Raulos
Sekreterare Isokoski

Ledamöter:
Jaakkola
Makkula
Nyyssölä
Sarpakunnas
Sjögren
Vuori

Tulosta

Pystyäksesi käyttämään chattia on teidän hyväksyttävä markkinointievästeet

Muuta evästeasetuksia